Blåsigt ute. Regnigt, mörkt, blött och kladdigt. Varmt, när man plötsligt vill att det ska vara kallt. Ett litet barn som inte riktigt kommer till ro, vadan detta nu då plötsligt? Omysig och lätt småjobbig stämning alltså. Kontenta: far less than lindrigt springsugen.
K kommer hem; "jag tar tvätten och dammsuger av huset!" Yes! Lill-K somnar och snusar sött. YES!! "Kan vi inte äta tomtegröt och skinkmacka till middag?!" Mega-YEEEES!!!
Och plötsligt är jag bara ute och springer, ibland är det bara bäst att inte reflektera what so ever utan bara byta om (glöm ej kepsen när det regnar!), öppna dörren och skutta iväg. Vilket väder det än är är det 99 gånger av 100 springvänligt iallfall, så även igår.
Hade drömmar om en mil med inslag av lite kvalitet men kände mig trots allt lite tung. Ganska ofta när jag tänkt mig en distans så slutar det med att den blir längre..."äh, 4 kilometer till - det är ju ingenting, det tar vi!" liksom, och plötsligt blev milen en och en halv. Igår tillät jag mig tänkta tvärt om och någon form av kvalitet orkade jag först inte föreställa mig. Slutade ändå med 9 uppiggande i benen och sista delen av passet orkade jag faktiskt spurta i refrängerna (bra fartlekstips tycker jag - lyssna på nåt poppigt och kuta på när låtaran uppmanar till det!).
Tomtegröt och skinkmacka i ett rent hus som luktar nytvättat mittemot en hunk jämte en nöjd och utsövd bebbe på det liksom. High life!!
Skinkan är lokalproducerad men gröten från felix...aja det får duga!