Ett halvår har han fyllt nu, vår älskade lilla pojke. Tänk, det går SÅ fort! Det var ju alldeles alldeles nyss han kom till oss, som ett litet rött värnlöst pluttigt skrynkel och nu är han värsta storkillen. Snurrar som en vingmutter i babygymmet, spankulerar kvickt över trösklar i sin spjongelmobil (gåstol...) och utforskar husets alla vrår, äter det mesta så länge det blandas ut med mosad banan ;-), badar glatt i handfatet varje morgon och trycker generat in händerna i munnen och ler flirtigt mot den där gullsiga, gullsiga bebben i spegeln. Och han ÄLSKAR att bada badkar med pappan alltså!!
Sover nu alltså även gott om nätterna i sin egen säng i sitt egna rum (men får komma till oss på morgonkvisten och supermysa!)
En snabb sammanfattning gällande vår sömn sedan han kom:
I början himla bra. Alltså, förväntningarna med en liten nyföding är ju (hos oss iallafall...) att man inte ska få sova knappt alls utan kanske vara uppe och gå, bära, trösta, mata, byta på och så vidare där i början. Det behövde aldrig vi, han var SÅ nöjd bara han fick sova med oss i sängen. Visste på en gång när det var natt och när det var dag. Vaknade och snuttade (han är alltså en napphatare av rang den här...) på mig då och då, men inte så ofta att det blev jobbigt. Det var alltså väsentligen enklare än vi förväntat oss!
Med tiden förändras dock förväntningarna - man vill gärna sova lite längre och tycker nog att bebben kanske skulle kunna bjuda på det nu när hen liksom blitt lite större. Så icke för oss dock. Han somnade endast om han fick snutta på mig (och i vagnen på dagarna förvisso) och sov under julhelgen och tiden där omkring ungefär två timmar i stöten innan det var dags att snuttas igen. Gick ju bra ett tag. Jag märkte att såklart att jag var lite mer sliten än vanligt men efter ett tag kunde jag inte somna alls och om jag tillslut somnade vaknade jag snabbt och kunde inte somna om. Jag var arg, utan tålamod, spydig och dryg (fast det visste jag inte själv hehe), nedstämd, ledsen och så vidare. Usch - något måste göras! Ungen måste lära sig somna och sova själv, för hela familjens skull.
Och såhär gjorde vi...:
Fanns egentligen bara ett alternativ vilket vi förstod skulle innebära en hel del tårar. Jag var SÅ emot att prova detta först - jag var ju hans mamma, det var väl min lott i livet att få honom att må bra, vara glad, inte gråta och vara ledsen? Jag fick väl offra mig liksom? Tillslut kom jag dock till den där magiska punkten som liksom bara måste mogna fram. Inget man kan uppmana någon till utan beslutet måste komma inifrån en själv (när de försökte peppa mig att inte söva honom med bröstet på BVC blev jag bara ännu mer anti i början, tänkte att jag söver väl honom så tills han blir myndig om det krävs...).
Vi började en måndag och fast förvissade om att han var proppmätt och jättetrött lade sa vi helt enkelt god natt och la ner honom i hand egen mysiga säng. Det blev väldiga protester. Vi satt där i nästan två timmar (en timme och 50 minuter mer exakt) och han var mer eller mindre jätteledsen hela tiden. "Det här går inte - nu slutar vi", ja så sa vi båda två någon gång. Men när den ena vill ge sig måste den andra vara stark - har man väl börjat kan man liksom inte sluta! Om bebben gråter i en halvtimme och man sedan avbryter och gör på det gamla sättet, vad har man åstadkommit då mer än gjort bebben ledsen i 30 minuter? Ingenting ju! Man måste vara konsekvent och man måste vara överrens och peppa varandra för satan så jobbigt det är.
Vi lämnade aldrig hans sida när han var ledsen. Turades om att sitta på en stol jämte sängen, stryka lite på ryggen, vyssja när det var som värst. Tillslut somnade han. Ja vad annat hade han kunnat göra liksom? Inte resa sig och gå därifrån direkt. Usch, det känns fortfarande lite hemskt, men nu vet jag ju att det var SÅÅÅÅ värt det - för samliga parter inklusive bebbe alltså.
Andra kvällen tog det 45 minuter. Det kändes sjukt långt on going men som ett stort framsteg när han väl somnade. När det tog en timme den tredje kvällen kändes det som ett bakslag.
Men sen!! Fjärde, femte, sjätte och så vidare....bättre och bättre!! Tio minuter, fem minuter, två minuter...och ingen gråt! Kanske nåt kort argt halvvrål någon gång, men sen tyst och lugnt och tryggt.
De första nätterna sov han ganska kort, typ kanske två-tre timmar innan han vaknade och var ledsen igen. Då tog vi in honom till oss och sövde honom på det gamla snuttsättet. Vad nätterna led blev det dock längre och längre sammanhängande sömn och nu sover han oftast sju-åtta timmar innan han vaknar och får en flaska, somnar om själv i sin egen säng (och då har jag gått och lagt mig i vårt rum redan) och sover till typ sju. Då kör vi snuttmys i dubbelsängen och går inte upp förrän framåt klockan nio! Fatta lyxen!!!
Vi har haft nåt litet bakslag, första natten vi sov borta till exempel och härom kvällen av oklar anledning. Det kommer såklart andra tider (förkylningar, tänder, vattkoppor...) men det är så oerhört skönt just nu och så jädra gött att veta att det funkar!
Just ja, jag glömde att skryta om de andra vinsterna också, det är tydligt att även bebben mår bra av den godare nattsömnen då han blivit som en superglad klocka även på dagarna: trött klockan 11, sover i vagnen 2-3 timmar, trött igen vid kl 17, sover i vagnen 1-2 timmar och trött för natten klockan 21. Äter glatt och är den härligaste, gladaste, piggaste skiten i välden därimellan. Ljuvligt I tell you!
Så. Jag skulle aldrig råda någon att göra såhär, det är som sagt var nåt man måste komma fram till på egen hand, nåt som måste växa och mogna inuti en. Men några tips iallafall om det skulle bli aktuellt för dig/er:
- Vänta tills du och din respektive är HELT mogna och övertygade! Det är viktigt att ni är överens och kan peppa varandra när det blir jobbigt.
- Vänta tills bebben är mogen också. Inte för tidigt. Runt halvåret för oss.
- Var helt säker på att bebben är proppmätt och skittrött (dock inte övertrött). Vi myser med en flaska och snuttefilt från halv nio och när han börjar klia sig i ögonen är det tajm.
- Var konsekvent i början och ställ in dig på att det kan ta uppåt två timmar. Ha en på förhand bestämd dead line som du måste orka.
- Sitt jämte sängen och trösta tyst vid behov. Lämna inte i ett mörkt rum ensam - usch! Men ta inte heller upp, det förlänger bara lidandet. Bebben vet att du är där!
- Peppa dig med tanken på att det bara kommer vara såhär jobbigt för er ett fåtal kvällar innan det blir helt ljuvliga läggningsrutiner som är sköna för samtliga parter! Och du KAN INTE må sådär dåligt som du gör - vara förstörd och i begynnelsen av en depression!! Du får inte göra så mot dig själv!
Hoppas ni inte tycker att jag är nån barnplågare nu. Kom gänrna med synpunkter, tips eller berätta hur ni gör eller har gjort!!
Nu lunch och sen dejt med föräldragruppen - kan gissa att det blir en del sovsnack hihi.