Jorå, det fanns en ganska stor smula ångest i magtrakten i eftermiddags strax innan take off för tusenmetersintervaller... Ni vet - man har chillat och myst mest hela dagen med bebben, ätit lunch och gofikat och snackat massa skit med grannen, myst i soffan med lillsyrran och sett världens gråaste himmel med miljoners smattrande regndroppar där ute i verkligheten. Man är inte direkt tokladdad och supersugen då ju, att ge sig ut och kuta sitt snabbaste på evigheter.
Nåväl, iväg kom jag. Jag vet ju av erfarenhet att det alltid är SÅ JÄKLA VÄRT EFTERÅT och i dessa stunder då latmasken kryper fram och manar till hemmamys kan jag bara stänga av hjärnkontoret och likt en robot byta om, knyta skorna och skutta iväg. Kroppen kändes trots allt hyfsat medgörlig även om benhinnorna ömmade (som vanligt, men lite lite extra efter korta urladdningsintervaller med baby runners i tisdags) och jag hade håll både här och där till att börja med. Intervallfunktionen aktiverad på mr Garmin och inställd på uppjogg följt av 1000 meter snabbt x 5 med 90 sekuders vila (lite kort vila kanske? Hur tänker ni där?) följt av nedjogg och Topsify UK på högan volym i lurarna (bra spotifylistatips till snabbpassen tycker jag - poppig musik som kidsen lyssnar på?) . Efter 3 värmande joggkilometrar var det dags för intervall take off!
Målet när jag intrervallar är att hitta ett riktigt jobbigt tempo som jag (VIKTIGT! ->) ska klara av att hålla jämnt s a m t l i g a intervaller och gäääärna toppa en liten liten aning på sista. Kollade inte tempot en endaste gång on going och kunde efteråt, jäkligt nöjt, konstatera att hela handfullen tusingar gått i härliga 4.45 min/km - TJOHO! Den sista knep jag dessutom i 4.40, hehe. För mig just nu känns det som ett helt okej pass och något jag kan utgå ifrån och förhålla mig till kommande tusingar. En gång i månaden (minst!) ska jag göra detta pass och målet är förstås att kapa tiden och även orka lägga till någon ytterligare intervall vad det lider.
Bilder. Inte så bra sådana kanske, men riktiga bilder från tusingpasset. Himla käckt!
Anyways - jag var totalt jäkla golvad efteråt. Sopslut! Nedjoggen hem var faktiskt mer jobbig än skön och kräkan satt fortfarande i halsen efter den långa, sköna, värmande duschen. Ett lass lasagne (smarrigaste vardagsrätten, right?) och en nedbäddad, mätt, nöjd bebbe senare känner jag mig dock jäkligt tillfredsställd och härligt glad och nöjd!
Tusingar alltså, så überjäkla jobbigt men minst lika superjäkla värt!! Nästa vecka är det dags för snabbdistanspremiär vågar jag fräckt påstå. En snabb femma, månne??