Nejdå, jag kolade inte vippen av det där (trots allt väldigt milda) mxgsjxukxviruset i början av förra veckan - tvärt om! I torsdags joggade jag en kortis problemfritt men ägnade sedan dagarna åt chill och långa promenader för att igår äntligen...
...ställa till med postpartum-distansrekord i förträffligt sällskap! 26 km i härigt solsken med ljumma vårvindar, fågelkvitter och, faktiskt; riktigt lätta ben hela vägen. En förlösande känsla, minst sagt. Det har ju funkat finemang med långdistansandet upp till två mil ungefär för att sedan bli lite småtungt, men nu höll benen l ä n g e. Bara sista kilometern det kändes lite i låren - HÄRLIGT!
Vi höll ett rätt så bra tempo (för att vara långdistans) på 5.45 min/km hela vägen och mycket prat var det! Åh vad jag älskar de här sociala turerna!! Även om det här är två tjejer jag inte lärt känna primärt via löpningen så har vi kommit varandra så mycket närmare genom alla timmar vi sprungit och snackat. Så mycket bra grejer vi har kommit på under turerna, så mycket inspiration, idéer, insikter. Skratt och allvar. Terapi, socialisering och världsbäst träning in one liksom - världsbäst!
Och så ljuvligt sen att, efter lite tempo där i slutet på passet, få pusta ut i solen på gräsmattan tillsammans. Lillen och pappan satt i solen och filurade när vi girade in på garageuppfarten och om det inte vore för dem så hade jag nog joggat vidare och krossat 30-sträcket - jo så bra kändes det faktiskt! Hoppas känslan håller i sig på kommande turer.
Nu är det måndag och ny vecka!! Jag önskar mig ett snabbdistanspass, träning med babyrunners, nån solig vagnjogg (äntligen sug att vagnlufsa igen - det har känts minst sagt småtungt när vädret och underlaget varit så tvivelaktigt...) och givetvis sällskap på nästa helgs långpass. Och så ska jag för hundrasjuttioelfte gången testa ett annat upplägg gällande styrkan som jag har fuskat med å det grövsta de senaste två veckorna. Vet inte ens om det är någon idé att outa upplägget här innan jag vet om det är någorlunda hållbart ;-).
Just det ja, säsongens första (och kanske även enda..) semla äro förtärd. Pimpad med mycket grädde, mandelmassa, solsken och härligt sällskap. Det har varit en förträfflig helg, som vanligt nu för tiden.