Vi hade en himla trevlig afton på stan jag och polarn i tisdags. Pizza, öl och massa skvaller och catching up! Kände mig dock lite fortsatt hängig och när jag inte kunde böja mig framåt för att plocka upp lill-K från golvet utan att typ trycka tillbaka ögonen som tycktes vilja pluppa ur sina hålor igår så kändes det som en smått god idé att uppsöka farbror doktorn. Därifrån gick jag med en bihåleinflammationdiagnos. Har aldig haft det tidigare så det känns ju spännande. Penicillin många dagar framöver och jag hoppas iallafall att smaklökarna stämplar in igen på lördag då vi ska på finmiddag hos svärisarna. Fram till dess lever jag på fil typ...
...fil pimpad med hjortronsylt från Hälsinglandet! Så jädrans smarrigt och jag älskar de där hårda små hjortronfröna (?) som knastrar lite i munnen. Ren medicin detta med skulle jag tro!
Inser minst två saker i detta nu. Dels att det nog inte var mitt smartaste drag i livet att springa söndag och måndag (men jag kände mig ju faktsikt FRISK då!) och dels att maratonformen är lite hotad faktiskt. Alltså, jag har ju fixat rätt många mil och himla sköna långpass senaste tiden, men visionen om att få till både en 30K och 32K innan startskottet smäller av är krossad. Ett av dessa pass kan dock fixas, och sen hinner jag förstås med några som är dryga halvmaran också. Det viktigaste nu är att bli helt kurant, annars blir det förstås ingen mara what so ever om dryga månaden.
Lite surt är det, jag hade drömmar om massa härlig träning nu när K är långledig och solen ska närvara. Å andra sidan kunde det förstås vara mycket värre än vad det är på många sätt och vis. Nu får jag vara hemma och familjemysa massor istället, promenader orkar jag med (inte precis igår och idag kanske, men snart!) och allt som behöver vårfixas i hem och trädgård får prioriteras. På sätt och vis är jag glad över klenheten som härvarat de senaste knappt två veckorna, aldrig har jag spenderat så mycket tid på golvet med lill-K förut och nu när jag slutat amma har på något sätt ett magiskt band av närhet och mys försvunnit ju. Saknar det lite, men sån är tidens gång! Idag kryper han ordentligt förresten - så himla stort!
Ikväll skulle vi ha hängt hos vänner på middag men jag fick lov att ställa in. Nog för att jag skulle orka socialisera förvisso, men det blir alltid så sent (helt omöjligt att åka därifrån före kl 01...) och jag behöver nog tillfriskna i medvetslöst tillstånd så mycket det går. Även om det känns tråkigt så känner jag mig nöjd och lugn. Perspektivet är så mycket längre än en påskhelg eller för all del Stockholm Marathon 2014 också, jag har massor med tid att komma i superform senare om jag vill det.
Glad Påsk på er!!