Long time osv igen. Kör nån konstig form av uppdatering...
Status generellt: Nu frisk som en fisk, äntligen! Det var en envis bacillusk och om jag är som jag var förr så borde jag ha gjort mitt sjukdomsmässigt för lååång tid framöver nu, jag brukar aldrig bli sjuk på det där viset, liksom riktigt sjuk. Dock blir nog inget som det varit förr då man har en bebbe? Njuter iallafall big tajm av att ha hälsan igen, det är inte alls min grej att vara sjuk. Okej, det är väl ingens grej kanske, men när jag blir sjuk blir det värre än den värsta man cold kan man säga, jag tycker orimligt synd om mig själv och blir inte särskilt rolig och/eller trevlig att ha att göra med. K är minst lika glad över min återinträdda hälsa! Nu har jag förresten varit frisk i snart två veckor så ohälsan är så gott som förträngd.
Spring-träningen i backspegeln: Spenderade en knapp vecka i föräldrahemmet i Hälsinglandet härom veckan och avnjöt inte mindre än TRE prefrukostmysjoggar!!! Halleluja säger jag bara, har inte sysslat med sånt lyxeri sedan lill-K var size embryo ju. Det var sådär sanslöst vackra, sköna mornar också med solsken, svag bris, träd och blommor i knopp, fresh vårluft och typ noll folk i farten. Bästa som finns! Ingen bild dock, jag tänker allt mindre på att föreviga ögonblick för att publicera på sociala medier. Det känns befriande på nåt vis faktiskt. Jag är nog lite grann på väg bort från detta. Apropå prefrukostmysjogg så kan jag såhär i efterhand säga att det inte var kompatibelt med amning (för min del), men nu är ju tuttsnuttandet över och sommarmorgonsframtiden ser ljus ut på springfronten. När man kickar igång en dag med amning blir man typ nästan hungrigare än om man prefrukostmysjoggar. Frukosten är dock godast efter spring - det är min slutsats av denna erfarenhet! Förutom mysspring har jag faktiskt fått till ett gäng fina långpass också, dock inte längre än som längst 25 km sen sist. Förresten är långpannorna också mysjogg ju.
Spring-träningen i planeringen: Då jag missat drygt två veckor maratonplanering och därmed minst ett av mina riktigt viktiga långpass har jag nu sjösatt Plan B. Alltså, maratonformen var ju högst tvivelaktig redan innan sjuka och penicillin faktiskt och givetvis alltså än mer kantstött i detta nu. Men jag har inte kastat in handduken såklart, jag ska springa Stockholm Marathon! Kommer strunta väldigt mycket i fartiga pass framöver och gå mer för kvantitet. Mängd = kvalitet är min enkla ekvation just nu och jag har ett gäng långpass inskrivna i kalendern som det ska JÄKLIGT mycket till för att jag ska rubba. Jag känner mig stark, envis och väldigt målinriktad! Här ska samlas kilometrar! Denna vecka bör jag få till drygt 70 km om planen håller och säsongslängsta hägrar på söndag, TJOHOO! Bara att hoppas att kroppen håller. Håller den inte hade den kanske inte hållit för 42 195 metrar heller resonerar jag och kör beslutsamt på.
Maratonmål: Om den tidigare ambitionen var att klara av maran på runt fyra timmar (alltså helst tre timmar och 59 minuter...) så får det nu bli att fixa svängen i typ 6 min/km-tempo. Det vill säga på fyra timmar och tolv minuter. Vi får se hur det går, 42 195 meter är ju faktiskt ungefär så jäkla skitlångt som det låter och mycket kan hända. Kanske kan jag öka, kanske klappar jag ihop. Men försöka ska jag! Jag har faktiskt redan börjat mara-tagga. Varje pass visionerar jag delar av banan och i synnerlighet försöker jag smaka på känslan när man lufsar upp mot stadion där på slutet, och det där magiska när man springer in för att avsluta på löparbanan. Åh jösses vad jag hoppas att jag tar mig ända dit!! Jag har även funderat på hur jag ska göra efter att loppet är tillryggalagt, om jag ska forsätta långdistansa eller kanske bara springa lite mer planlöst. Det tar ju liksom tid att syssla med sånt här! Dock har jag hittills bara kommit fram till att jag ska fortsätta. Är ju för sjutton ultrasugen! Annat får stryka på foten. Typ bloggeri och lite annat...
Mat och sånt: Fram till ganska nyss har jag faktiskt inte brytt mig så mycket om vad jag petat i mig (dock inte lösgodis haha) och fikat typ varje dag eller oftare, men när jag blev sjuk och därmed fysiskt inskränkt stod det klart för mig (än en gång...) att jag faktiskt inte mår toppen av att äta så mycket sockersött eller snabba kolisar över huvud taget om jag inte bränner upp dem. Och när man är sjuk så läser man ju böcker (eller agerar klätterställning åt niomånaders kamikazemänniska utan någon som helst riskbedömningsförmåga...svettigt var ordet just nu!) och jag råkade komma över den här som var en ögonöppnare. Jag har (än en gång...) kapat en hel del (dock inte alla!) snabba kolisar och mår bättre än på länge i mage, skalle och ja; hela kroppen. Jag känner mig pigg, belåten och balanserad! Så skönt att ha "hittat hem" igen och jag hoppas det dröjer en stund innan jag går vilse på nytt. Hehe.
Styrketräningen: Ida-styrka varje dag liksom tidigare, det vill säga 30 av vardera push ups, crunches, tricepspress, benböj och ryggresningar. Gör typ 20 till av någon av övningarna varje dag, fortfarande. Jag är inte helt nöjd med min mammamage vilket jag försöker åtgärda med diverse plankor. Jag plankar fyra till fem minuter varje dag (kör igång tajmern på luren och står så länge jag orkar - trycker på paus och vilar en stund - kör igång igen tills minutrarna är kirrade!). För tillfället går det bra, jag är som sagt var himla motiverad av såväl maraton som beachsäsong, haha. Jag har aldrig haft någon magmuskelseparation men det putar hejvilt ändå och om det är framsidan eller baksidan eller bara den djupa insidan som felar vet jag inte. Antar att kroppen inte blir sig riktigt lik igen ändå? Eller så är det bara för att jag inte tränar (och aldrig kommer hinna/kunna/vilja träna så mycket heller...) lika som förut helt enkelt. Hur det än är så känner jag mig ganska stark allt som oftast och svankar inte dagligdags så som jag gjorde de närmaste halvåret efter graviditeten. Dock känner jag efter långpassen att jag klappar ihop en aning, då orkar inte kroppen riktigt.
För själen: Mitt jobb just nu är alltså att försöka roa en bebbe med var som verkar vara en stark dödslängtan, eller iallafall noll komma noll oro för att ramla och slå huvudet i klinkergolv, vassa hörn, rulla utför en trapp och liknande. Springet är liksom tidigare ganska mycket "vila" och rekreation så att säga! Annars läser jag böcker på min minipadda (sjukt bra att surfa i på bibblans hemsida och låna!! Kan inte fatta att det är gratis!) och hänger i solen med vänner typ. I afton grill. I morgon grill. Nästan varje dag är det grill! En kall öl till det, härliga tider. Öl är min nya grej istället för vin faktiskt. Inte så att jag konsumerar så värst mycket (en låda hof kanske räcker halva sommaren...) men ändå. Och efter att ha lyssnat på senaste avsnittet av Maratonpodden med Fredrik Uhrbom känns det ju helt klockrent ;-). Faktiskt har jag festat till det riktigt ordentligt också i form av en möhippa i lördags! Fy tusan så kul med en heldag + kväll! När vi hade hängt på danslokal en timme där på slutet ville jag dock hem, det är inte riktigt min grej längre (och har väl inte varit på typ tio år egentligen).
Vilan: Springvila minst två dagar i veckan, oftast tre. Nattsömnen är god, lill-K vaknar en gång för lite käk och oftast är det jag som går upp. Vi sover till runt kl åtta på mornarna vilket känns ganska lagom faktiskt. Det har hänt sjukt mycket på bebisfronten de senaste veckorna - han är liksom en liten grabb nu och ingen bebbe egentligen. Till och med välling har han börjat gilla (typ som att grabbar gillar välling men aja...) och natten som var sov han faktiskt i ett sprut från klockan 20 till 07 utan käk, men jag tror inte att det är någon ny rutin utan mer tillfälligt flax.
Övrigt...: Framtiden blir mer verklig, alltså den med jobb och föris och sånt. Vi fick den förskoleplats vi önskade och nästa vecka ska jag in på sjukan och hospitera lite inför höstens planerade studiestart. Känns märkligt, konstigt och väldigt spännande. Det är fantastiskt att vara föräldraledig och jag har ju drygt tre månader kvar att njuta av, men jag känner mig redan taggad inför hösten och liksom verkligheten. Det är några saker som är oklara ännu och jag (vi!) kan bara hålla tummarna för att de också går i lås - men det löser sig oavsett.
Det mesta känns i balans just nu och det är ju då man mår som bäst och orkar som mest. Jag känner mig liksom rätt i livet och jäkligt tacksam över vad jag har.
På återseende!