Sådär ja, då var jag hyfsat återuppstånden igen från den där crossfitdöden härom sistens. Oj vad den satte sig vill jag lova, inte bara i typ varendaste liten muskel utan även i skallen...är crossfitmästare-wannabe nu. Dessutom befinner vi oss på hemmaplan igen, förenade i värsta familjemyset. Vi hade fantastiska dagar norromdalälven jag och liten (och papin hade det hyfsat i alperna också ja) och jag fick till inte mindre än 39 km spring i benen plus det där blodiga crossfitpasset alltså. Förutom braig träning även häng med släkt och vänner såklart, take away med brudarna, fler lilla k-luncher, den troligtvis smarrigaste räkmackan i Hälsinglandet, några glas rödvin, sena kvällar med snack och en hel del tidiga kvällar följda av nätter med sällsynt bra nattsömn också, förresten. Man tackar! Ändå är det så skönt att vara hemma igen, som vanligt.
Idag är det söndag vilket nowadays inte bara är synonymt med tacomiddag utan även långpass. Har laddat ända sedan förra helgen för att krossa halvmaradistansen och försökt sikta in mig på 25 km, men ångesten när jag stod i hallen i morse och mina fina, fina grabbar körde morgonmys deluxe och jag tydligen valde att springa ett par timmar i snömodd och pruttväder istället för att vara med dem var total. Dessutom har veckans tidigare springpass gått riktigt tungt (kan hända det ha nåt med det där crossfitpasset att göra? JA jag vet vad jag tjatar om det ja, ska sluta med det nu...) och 25 km kändes faktiskt komplett ogörligt.
Anyways, jag skuttade iväg där i snömodden och efter typ fyra-fem km lossnade det lite i benen. Jag springer inte fort när jag springer långpass (inte då heller alltså...jag springer ALDRIG fort nu för tiden, hehe) utan joggar bara på och finner efter ett tag liksom tempo-of-the-day där jag kan harva på i nästan oändlighet. Tänkte att jag iallafall skulle köra 22 km (längre än 21 och den oändligaste distansen för dagen...) när jag ändå var ute, men tillslut landade passet på 23 km och det är jag himla himla nöjd med. Måste dock erkänna att de sista tre-fyra var riktigt tunga. Inte för huvudet, nej där fanns det energi, och inte heller för flåset...men för benen! Jösses! Det var som tuggummi i lår och vader och baklåren (mina är extremt korta...) stretade emot. Givetvis kan jag skylla lite på snömodden, men ändå. Det är långt kvar till maraton i tell you!
Målbilden hade jag solklar för mig hela vägen = SEMLA! Ja, jag vet att det är väldigt ute att belöna sig med ätbara saker efter fysiska prestationer - typ ätstörningsvarning tydligen - men jag står för att man faktiskt kan göra så om man är hyfsat vettig i skallen som jag ju är. Tyvärr blev det ingen semla då konditorifilialen (stans bästa: janelings!) på vårt ica hade stängt. Katastoffeeling all over the place ja. Och jag som fått ett sånt där semlogram! Aja, man kan ju belöna sig i morgon också. Tur det är tacosöndag iallafall.
Gud så skönt det känns förresten, distansrekord sedan Knut skapades och kom till världen ju! Om jag får sällis nästa helg ska jag tusan sätta den där 25:an också...
Bild inte från idag men väl från i torsdags förmiddag i ett snöigt Bollan
Bild inte heller från idag, tyvärr. Förra årets semla - fy FAN så svårt sugen jag är nu!