Idag blir det totalvila. Ett gäng välbehövliga timmar i frisörstolen följt av lite fler ärenden och småfix. Syrran/mostern/världens bästa människa kommer hit snart och underhåller lillen medan jag sticker ut på turné. Jag känner mig i fin form - lite småstel i baklåren från gårdagens benköttning men utsövd och härligt lätt i sinnet! Somnade supertidigt igår (för att vara jag - 2230 kanske?) och hörde inte ett ljud av när K var uppe och sövde om lillen vid midnatt. SÅ skönt!!
En av frågorna som ställdes härom månaden gällde hur jag tränade när jag var gravid och typ såhär var det (jag kör en liten copy - paste grej från min preggoblogg där jag redan gjort en sammanfattning. Håll till god ni som inte redan läst detta!):
Vecka 0-16
Jag fattade väldigt tidigt att jag var gravid. Trots att strecket på stickan då var så oerhört svagt att det nästan krävdes både förstoringsglas, linser och glasögon för att upptäcka det så var jag aldrig orolig. Visste på en gång att det skulle gå bra och fick påminna mig om att liksom "inte ropa hej". Sa till K att "Vi kanske inte borde vara så här glada, än..."."Men om vi inte ska vara glada nu - när ska vi då vara glada?" frågade han. Och det kan man ju undra, vad som helst kan ju gå åt skogen precis när som helst egentligen, så är allt bara bra nu är det bäst att vara jäkligt glad nu. Så ja, sedan dess har vi mest bara varit jäkligt glada, faktiskt. Och att träning skulle innebära något negatvit för mig eller bäbisen - näe, nåt sånt har jag inte oroat mig för en sekund.
Jag hade den stora turen att aldrig må illa och inte blev jag nämnvärt trött heller. Dock hade jag en hel del besvär med magont i begynnelsen. "Inget farligt alls, men kan hålla i sig fram till vecka 16 ungefär" sa doktorn. "Lev som vanligt". Och det försökte jag verkligen göra också och ambitionen var att springa på precis så som jag "alltid" gjort (fast undvika de saftigaste intervallerna och de längsta långdistansarna såklart - nu skulle jag ju inte bli snabbare och fitare utan istället slow och härligt tjock!), men riktigt så blev det inte. Det var inte bekvämt. Så det blev mer PWs och spinning istället. Men jag lufsade på löpbandet på gymmet en del också, trots att det inte var skitskönt direkt. Varvade gång och jogg. Nämnvärt för övrigt är väl att jag upplevde att jag liksom "tappade flåset" väldigt tidigt - långt innan man kunde se några fysiska förändringar på kroppen. Jag kunde bli flåsig bara av att ta trappan till övervåningen. Dock kom systemet igång bara jag var ordenligt uppvärmd, så träna kunde jag ju.
På gymmet körde jag som vanligt, typ tre pass i veckan. Lade inte på någon tyngd men höll i den jag hade kört med tidigare och kände mig stark. Körde både fria vikter, maskiner och mot kroppen. Det enda jag slutade med på en gång var utfall, detta då jag lyckats läsa någonstans att det kanske inte var jättebra för...vad det nu var, men mest faktiskt för att jag tycker att det är jäkligt tråkigt och jobbigt, hehe. Situps/crunches gjorde jag under hela första trimestern och hade förmodligen kunnat göra det hela andra också. Det tog lång tid innan mina magmuskler separerades. Tror knappt de gjorde det faktiskt.
Vecka 16-32
Här åkte vi på en tvåveckorssemester som, trots att det var den absolut lugnaste och mest händelsefattiga resa vi någonsin gjort, var en av de allra bästa! Två veckors lyx bara vi, så jäkla vackert och härligt och SÅ mycket tid att prata om oss och framtiden. Jag ler och blir varm i hela kroppen av tanken på dessa veckor och vill bara göra om allt... Hoppas verkligen att vi kan åka tillbaka innan våren, då i utökad styrka ;-).
Här försvann iallafall magontet helt, precis så som doktorn hade förutspått. Jag tränade på hotellgymmet alla dagar utom en (då vi bodde hos vänner en natt...) och det var SÅ skönt att starta de för övrigt jäkligt lata dagarna på det sättet. Det var löpbandsjogg och styrka 13 dagar av 14 alltså. När magontet försvann fick jag till lite distanser igen och kom upp i mot 50 km/vecka. Innan var det 30-40 km (och innan jag blev gravid alltså uppemot 70 km löpning, man ska komma ihåg det när man jämför!).
När vi kom till SveaRike hem hade jag nästäppa och trodde först att det berodde på en liten sedvanlig post-air-condition-förkylning...men det höll i sig till en vecka efter förlossningen! Det har varit min "jobbigaste" gravidgrej faktiskt, tillsammans med magonten i början och den då också jäkligt tröga tarmen.
Det började synas så smått under den här tiden (även om vissa på jobbet inte såg det förrän i vecka 30, haha). I vecka 21 kände jag med säkerhet de första små kickarna i mig...ljuvligakänsla! Jag fick ett put tidigt, men den riktiga gravidmagen lät sig väntas på och det gjorde mig verkligen inte nåt, för jag visste att jag skulle få smaka på den med besked ändå, så småning om.
Jag fortsatte så som tidigare med joggar, gym och corepass. I vecka 24 sprang jag för sista gången milen utomhus, men fortsatte lufsa på bandet ett gäng gånger i veckan och joggade faktiskt en 6-kilometare i det kuperade spåret i vecka 30 också - bara för att kroppen tillät det just då. Till och med uppför joggade jag! Helt avvikande dagsform just den dagen. Våren kom och jag ville gärna promenera i skogen så jag köpte stavar för att liksom maximera effekten av mina power walks. I början var det lite skämmigt att gå med stavar faktiskt, men man liksom vänjer sig. Jag kan varmt rekommendera stavgång, och allra helst i kuperad terräng!! Fast inte lika mycket som jag rekommenderar löpning såklart, men cardiomässigt är det typ second best om man vill syssla med någon utomhusaktivitet, och för gravida är det toppen (och har man inte sprungit innan preggo ska man såklart inte börja med det då...men greppa stavarna bör man nog göra!)! Att staka milen i skogen var min själsliga räddning den våren!
Vecka 32-38
Då mitt jobb inte är kompatibelt med att vara höggravid fick jag ju ganska så förväntat graviditetspenning beviljad på heltid från vecka 32. Det känns såväl nödvändigt som skitlyxigt!! Fatta att jag var ledig i åtta veckor - bara kunde göra vad jag ville! Inget jobb, ingen unge att ta hand om och den ljuvligaste och mest fantastiska sommaren i mannaminne! Alla borde få prova på det lyxlivet någon gång. Det är såklart också en väldigt viktig aspekt att ha med om man är typen som jämför - jag kunde träna ett 120-minuters kombipass med spinning och styrka (om än inte lika hårt som pre preggo, givetvis!!) i vecka 36 och sen gå hem och vila resten av dagen...måste man jobba och/eller ta hand om familj så behöver man så klart prioritera annat med sin ork.
I vecka 35 joggade (lufsade) jag iallafall för sista gången på bandet. Sedan blev det PWs/prommisar (skillnaden dessa är alltså såklart tempot - hur pass flåsig man blir) och lite spinning. Distansmässigt gick jag sammanlagt drygt 40 km/vecka tillochmed vecka 38 och jag var så jäkla nöjd och glad för det. Är helt säker på att det, förutom att ha gjort min graviditet enklare, även kommer göra nytta fortsättningsvis. Att senor, muskler och ligament kommer vara starkare i framtiden av detta.
Gymmässigt var ambitionen var att fortsätta ett par gånger i veckan, med många reps (12-15) och rätt så lätta vikter. Köra igenom alla muskelgrupper med fria vikter och maskiner och även fixa lite core. Dock blev det inte riktigt så då vi var bortresta en del under den här tiden, men några pass fick jag såklart till och det var inte minsta svårt att anpassa (= lätta på...) vikterna! På slutet var jag så himla mycket klenare än vanligt, särskilt i armarna.
På spinningpassen på mitt dåvarande gym använder man pulskklocka på alla pass som är längre än en halvtimme, men jag valde att ta med min egen pulsklocka även på de korta passen. Ville inte ligga på mer än 70-75 % av maxpuls vilket alltså för mig skulle motsvara 140-150 s/m, och det är inte så enkelt att uppskatta pulsen när man är gravid har jag märkt. Den sticker lätt iväg! I vecka 37 körde jag sista spinningpasset och det var helt problemfritt - jag kunde stå och trampa precis som alla andra. I kombination med detta körde jag även sista styrkepasset. Ujuj så svag jag var ;-).
Vecka 38-40
Min plan var hela tiden att träna så som orken medgav och successivt trappa ner och jag hoppades kunna köra på hyfsat ända till 38 fulla veckor. Jag är så enormt tacksam över att jag fick göra det också!! För mig är träning så oerhört viktigt. Rekreerande, uppiggande, skönt, glädjande! Jag blir en SÅ mycket mer glad och harmonisk person om jag får hålla igång.
Från vecka 38 var planen att trappa ner och liksom formtoppa lite, spara mig inför förlossningen. Man vet ju aldrig om det är noll eller tre veckor kvar typ, men jag vilade mycket, rörde på mig varje dag i form av prommisar (eller förresten inte så mycket mer än typ 20 simtag när det varit som varmast...), tränade avslappning och andning varje kväll och åt bra grejer (vilket innefattar fikabröd säkert sex dagar i veckan, hehe) i lagoma mängder. Försökte peppa mig själv inför förlossningen, men känner mig ändå ganska så oförberedd, liksom. Men rätt så cool ändå. Jag visste ju att jag är stark och uthållig såväl psykiskt som fysiskt - men man visste ju ändå så lite om vad som väntade. Jag hade ju aldrig ens haft ont någon gång? Det blir som det blir.
Tre dagar innan han kom (vecka 39 + 0) och strax före en timmes PW i sommarhetten. Ja jösses vilken sommar det var hörrni, på alla sätt och vis. Jag har hela tiden tänkt att det var mitt livs sommar - men nu när han är här...de kommande somrarna kommer ju bli ÄNNU bättre!!!